Beredskap som utvecklas i takt med infrastrukturen

Europa måste bygga infrastruktur i takt med moderna risker utan att ge avkall på kvalitet, ansvar eller långsiktig motståndskraft.

Europa har trätt in i en ny era där risktakten överträffar infrastrukturtakten. Från rekordhöga värmeböljor i Spanien som tvingade fram justeringar av militärens träning, till översvämningar i Tyskland som störde civilförsvarslogistiken, till intensifierade hybrida påtryckningar vid EU:s östra gräns, visar det gångna året ett mönster snarare än en samling avvikelser. Europas strategiska miljö har blivit snabbare, mer rörlig och betydligt mindre förlåtande mot långsamma system.

En värld i oro kräver flexibilitet

Därför har det kommande decenniets försvarsinvesteringar ett unikt ansvar: att snabbt bygga upp infrastruktur och göra det på ett ansvarsfullt sätt. Frågan för Europa har gått från om man ska utöka sin försvarsförmåga till om huruvida den förmågan kommer att vara tillräckligt flexibel och ansvarsfull för att ha någon betydelse. Vi säger det sällan rakt ut, men det är allmänt känt att Europas största begränsning, och samtidigt största möjlighet, inte längre är brist på kapacitet eller finansiering. Det är tid.

Försvaret har gått in i en era där infrastrukturens hastighet, hur snabbt Europa kan bygga, flytta, skala upp och omstrukturera, kan avgöra om bredare investeringar i utrustning, personal och industriell produktion faktiskt leder till användbar beredskap. Uppgiften framför oss är att bygga i riskernas tempo, utan att kompromissa med ansvarstagande.

Försvaret accelererar snabbare än infrastrukturen

De europeiska försvarsbudgetarna har ökat med mer än 30 % sedan 2021 och uppgår till 343 miljarder euro 2024 och potentiellt 381 miljarder euro 2025 (Europeiska rådet, 2025). Upphandlingscyklerna förkortas. Utbildnings- och utplaceringstakten har ökat. Industripolitiken skrivs om.

Men den infrastruktur som stöder dessa aktiviteter, såsom logistiknav, baser, inkvartering, lager, utbildningsanläggningar, kommandoanläggningar och så vidare, följer i stort sett fortfarande äldre tidsplaner.

Permanent försvarsinfrastruktur tar normalt fem till sju år från planering till driftsättning under normala förhållanden (JRC/EDA, 2024). Även med snabbare tillståndsprocesser kan Europa inte bygga upp en permanent kapacitet i en takt som ens i närheten motsvarar hur snabbt säkerhetsläget förändras. Om vi planerar för 2030-talet kan vi inte fortsätta bygga som om det fortfarande var 1990-talet.

Klimatförändringarna påskyndar obalansen.
Geopolitiska oroligheter påskyndar den ytterligare.
Hybridtryck och störningar i leveranskedjorna påskyndar den ännu mer.

Modularitet som nytt strategiskt perspektiv

Denna tidsmässiga obalans blir alltmer strategiskt betydelsefull. Permanent infrastruktur är fortfarande avgörande för långsiktiga, fasta uppdrag och varaktig närvaro. Men den är inte utformad för att reagera i den takt som dagens operativa krav uppstår och utvecklas. Vår erfarenhet av storskaliga infrastrukturprojekt i Europa visar att det vanligtvis tar flera år från planering till driftsättning, och försvarsanläggningar är inget undantag. Dessa tidsramar var hanterbara i en mer förutsägbar strategisk miljö. I ett sammanhang som präglas av snabba riskförändringar begränsar de i allt högre grad hur snabbt kapaciteten kan tas i bruk.

Det som gör denna tidpunkt så anmärkningsvärt är att Europas försvarsuppbyggnad sammanfaller med att det nu finns bygg- och infrastrukturmodeller som skiljer sig fundamentalt från vad tidigare generationer hade till sitt förfogande. Modulär och cirkulär konstruktion har utvecklats till ett robust, högkvalitativt och skalbart ekosystem – lika bra som permanenta byggnader. Dessa metoder gör det möjligt att snabbt skapa operativ kapacitet, anpassa den över tid och omfördela den när förhållandena förändras.

Det är en bevisad framgång. Oberoende analyser visar att modulärt byggande kan minska leveranstiderna med 20 till 50 procent jämfört med traditionella byggmetoder, samtidigt som kostnadsförutsägbarheten förbättras och avfallet på byggarbetsplatsen minskar (McKinsey & Company, 2019). Även om dessa resultat främst kommer från civil infrastruktur, har de betydande konsekvenser för försvaret.

En logistikhub som levereras på några veckor är en kapacitetsförstärkare. En utbildningsanläggning som kan anpassas eller skalas upp eller ned efter förändrade behov blir motståndskraftig mot osäkerhet. Alla byggnadssystem som kan omplaceras, renoveras eller återanvändas, istället för att rivas, erbjuder ett värdefullt livscykelvärde.

Här ligger Europas möjlighet, inte i att ersätta permanenta installationer med modulära, utan i att utöka repertoaren för att införliva infrastruktur som matchar de krav på tempo som dagens säkerhetsmiljö ställer. Försvarsinfrastruktur kan vara både hållbar och flexibel. Genom att integrera modulära och cirkulära tillvägagångssätt mer fullständigt i planeringen kan Europa bygga system som speglar verkligheten i dagens operativa förhållanden.

Flexibel, skalbar infrastruktur redo att tas i bruk

Att betrakta tid som en strategisk resurs innebär att man inser att beredskap handlar om hur snabbt styrkor kan mobiliseras, men också hur snabbt de system som stöder dem kan skapas, anpassas eller omplaceras. Roterande utplaceringar, utökade lager, tryck vid gränserna, stora övningar, aktivering av civilförsvaret, you name it. Dessa krav uppstår plötsligt, förändras ofta och kräver kapacitet som kan vara redo inom några veckor. När infrastrukturen kan röra sig i samma takt som riskerna uppstår, får Europa både flexibilitet och kapacitet. Och flexibilitet är en form av beredskap.

Det är här som modern modulär och cirkulär infrastruktur är särskilt relevant. Återanvända högkvalitativa moduler är kompatibla, hållbara byggnader som kan sättas in snabbt, anpassas över tid och flyttas när behoven förändras. Eftersom de redan finns som tillgångar inom europeiska leveranskedjor ger de omedelbar, uppdragsklar kapacitet utan de förseningar som är förknippade med att designa och bygga nya anläggningar.

Modulär och återanvändbar infrastruktur minskar materialbehovet, förkortar byggcyklerna och gör det möjligt att tillverka anläggningar utanför byggplatsen och installera dem snabbt. Dessa system kan anpassas efterhand som uppdragen utvecklas, vilket undviker den stelhet som fasta tillgångar innebär och förlänger deras livslängd. I praktiken förvandlar de infrastrukturen från något statiskt till något responsivt. I ett århundrade som präglas av volatilitet är den säkraste infrastrukturen den som kan flyttas. Europa har inget intresse av att låsa sig i strukturer som inte kan anpassas till förändrade förhållanden. Genom att välja modulära och koldioxidsnåla system får man större manöverutrymme.

Om den civila logistiken störs av klimatförändringar och naturkatastrofer (som vi såg i inledningen) utsätts försvarslogistiken, som ofta är samlokaliserad eller beroende av samma transport- och energisystem, för liknande risker.

Utmaningen ligger inte i att klimatförändringarna är något nytt, utan i att deras frekvens och intensitet har ökat, vilket förkortar den tid som regeringarna har på sig att reagera.

Europa har nu chansen att bygga infrastruktur som i sig är mer anpassningsbar till dessa påfrestningar. Modulsystem gör det möjligt att installationer kan förtillverkas, transporteras, monteras och senare byggas om, vilket ger en rörlighet och flexibilitet som traditionellt byggande inte kan uppnå. Samma byggnader kan växla mellan civilt och militärt bruk. Cirkulära modeller förlänger tillgångarnas livslängd genom renovering och återanvändning, vilket minskar både kostnaderna och miljöpåverkan samtidigt som infrastrukturen kan användas för flera olika uppdrag under årtionden.

Framtidstänkande som förverkligas nu

Det som gör detta ögonblick så avgörande är att Europas nuvarande uppsving i försvarsinvesteringar kommer att fastställa de infrastrukturmönster som framtida regeringar ärver. Infrastruktur kanske inte avgör hållningen, men den formar de val som finns tillgängliga senare, till exempel var kapaciteten kan utökas, hur snabbt anläggningarna kan anpassas och hur lätt stödsystemen kan ändras när behov eller förhållanden förändras.

Det är viktigt att se detta som en möjlighet snarare än en brist. Europa saknar inte medel för att bygga på ett annat sätt. Den industriella basen för modulärt, off-site och cirkulärt byggande är redan väl utvecklad, särskilt i Norden och Västeuropa. Det som återstår är att koppla dessa möjligheter till försvarsupphandlingar på ett sätt som speglar dagens operativa tempo. Detta kräver ingen dramatisk förändring av politiken, utan endast en bredare förståelse för vad infrastruktur kan åstadkomma. Och vi menar modulärt.

En mer flexibel infrastrukturmodell skulle ge långsiktiga fördelar. Den skulle möjliggöra snabbare reaktioner på geopolitisk osäkerhet, oavsett om den orsakas av klimatförändringar, hybridtryck eller konventionella spänningar. Den skulle stärka kopplingen mellan försvar och civilskydd genom att samma infrastruktur kan fylla flera funktioner under sin livstid. Och den skulle stärka den europeiska industriella självständigheten genom att förlita sig på leveranskedjor som bygger på renovering, återanvändning och inhemsk tillverkning.

Framför allt skulle det minska risken för att Europa om tio år ser tillbaka och inser att stelheten var självförvållad. En snabb expansion är nödvändig, men en oflexibel och oansvarig expansion skulle bli kostsam. Den ansträngning som krävs idag för att anta mer anpassningsbara modeller är långt mindre än ångern över att för sent upptäcka att Europa byggt system som inte kunde utvecklas.

Europa står nu inför en kraftfull samordning av strategi, investeringar och industriell kapacitet. Detta fönster kommer inte att förbli öppet i all evighet.

Bildkälla: Business Sweden; Berlin Security Conference